Foto: Marianne Abelsson

INTRODUKTION

I Natali Mårtenssons debututställning på Ålgården visas teckningar i grafit och målningar i tusch. Motiven är hämtade från familj och vänners gamla fotoalbum, och fokus ligger på de svartvita fotografierna från 40-50-talet. Det är många frågor som uppstår när man ser alla ansikten, och i vissa fall finns ingen som kan svara på dem längre - Vilka är de? Var är fotot taget, och när? Nyfikenheten kring de okända karaktärerna driver henne att rista fram ansiktsdrag och personligheter i ett försök att hitta svar.

"Porträttmåleri har alltid varit det jag dragits till och fallit tillbaka på. Individen är viktig och ska nå fram till betraktaren genom penseldragen. I vardagen känner vi igen varandra otroligt fort: endast en flyktig blick kan räcka för att man ska se vem som kommer gående. Det beror dock inte bara på ansiktsdrag, utan också på sådant som hållning, klädsel och minspel. Jag strävar inte efter fotorealism, utan efter samma typ av omedelbara igenkänning."

Inspirationen kommer främst från Anders Zorns måleriska etsningar och Rune Claessons drömlika landskap. Sara-Vide Ericsons råa penseldrag och skarpa kontraster är också en favorit inom samtidskonsten.

"Hur länge har jag tecknat? Ja, hur länge har jag levt? Pennan är hemma i min hand, den har alltid funnits där. Grafitens och tuschens svärta ger mig liv, den bearbetar alla slags känslostämningar. Under restriktionerna har jag tecknat mycket, men det var inte förrän i efterhand som jag insåg att jag inte bara ritat för porträttens skull. Många gånger har det varit mitt enda sällskap. Att rita de här människorna har varit som att lära känna och bli vän med dem."